Willendorfa Amadusa

Var på begravning igår. Min kusin gick bort alldeles för tidigt i hjärntumör. Jag har inte sett henne på flera år men ville ändå hedra henne och hennes familj genom att åka dit. Det var vackert med vit kista och rosa blommor, denna sommardag. Det gjorde ont att se familjen så ledsen. Mannen, lämnad ensam kvar, döttrarna med rödgråtna ögon. Kyrkan fylldes med släkt och vänner och vi inledde med att sjunga "Den blomstertid nu kommer". Redan där brast det för mig kan man säga. Jag gråter ALLTID till den sången, den står för så förtvivlat mycket som är härligt. Sommarlov, förväntningar, ja ni vet. Och nu - denna vackra sång och i detta sammanhang. Jag kan inte gråta tyst, det går bara inte. Jag snörvlar och drar efter andan så där ni vet. Men jag var inte ensam, flera grät. Min syster t ex som satt bredvid mig. Vi hade glömt pappersnäsdukar och rätt som det är ser jag min syster ta upp ett kvitto från blomsterhandeln - där vi nyss köpt våra blommor att lägga på kistan - och torka näsan som droppade. Och då kunde jag nästan inte hålla mig för skratt. Det blev så där hysteriskt roligt, som det bara inte får bli. Fick titta åt annat håll och försöka hålla ihop mig. Det gick så där.....

Har alltid tyckt att det varit genomgräsligt att gå på begravning, men det här kändes rätt. Jag kanske har mognat. Det kändes rätt att ta farväl. Att få vara ledsen ihop med andra och visa det. Kramas och dela sorgen. Ibland kan jag bli så avundsjuk på de troende. De har en gud att vända sig till och någon som tar hand om dom när dom dör. Vad har jag? Känner mig lite vilsen. Kanske ska gå in i Svenska Kyrkan igen. Det känns tryggt på nåt vis. Om inte annat så har man ju ritualerna att luta sig mot och det fyller sin funktion det också. Att veta vad som händer i en tid av turbulens, det är ju tryggt.

Och så början man ju fundera på sin egen begravning. Som sagt, var ska man ha sin avskedsstund när kyrkan inte är tillgänglig. Vem ska säga nåt? För jag tror att det är bra att någon "håller i det" s a s. Den som är ledsen är ju inte bäst lämpad att genomföra en ritual. Det är ju skönt att det är någon som står utanför (prästen alltså). Och vilka melodier? Det finns ju många vackra icke-religiösa stycken och man får väl ta nåt av dom. Måste börja lyssna. Usch, man blir lite stressad. Min man har redan tingat "Ljuset" med Björn Afzelius, den är ruskigt vacker. Man kanske kan be att få härma.

Ja, det suger kraft och energi att vara med på en begravning men det är också lite skönt att få vara så där ohämmat och fokuserat ledsen. Det renar.