Willendorfa Amadusa

Visst är det konstigt med drömmar. Man är ju där, lever och upplever, medan kroppen ligger kvar i sängen. Jättekonstigt. Min far hävdade alltid att alla drömde i svartvitt, jag drömmer i färg men det trodde han inte på. Och min far sa man inte emot. Så i flera år trodde jag att jag mindes fel när jag mindes färgen på kläder o dyl. Men med åren kom jag på att jag faktiskt inte var tokig, jag drömmer i färg.

Ibland drömmer jag saker som är så nära verkligheten, så dagar senare vet man inte om det faktiskt har hänt eller inte. Det är bara lite, lite skruvat. Men det är ju hela livet.

Ibland drömmer jag mardrömmar. Och vaknar av att det sticker i hela kroppen. Från fotsulorna och hela vägen upp till huvudet. Jätteläskig känsla. Det är otäckt när man drömmer att man måste fly, men inte kan. Man sitter fast i lera liksom och kan inte röra sig. Alla ens rörelser är i slow motion.

Ibland drömmer jag att jag drömmer. Och så vaknar man men sover alltså fortfarande. Ibland drömmer jag jättemysiga drömmar och då vill man inte vakna alls. Ibland talar jag ett främmande språk flytande och det tycker jag är häftigt. Hur kan man drömma att man talar ett annat språk? Då måste man nånstans inom sig ha detta språk, eller?

Ibland är jag faktiskt otrogen i mina drömmar, men det är bara där. Men då har jag ihop det med folk jag knappt känner och det är ju spännande. Filip Hammar och jag t ex, hade en underbar relation en natt.

I flera år drömde jag också att jag behövde gå på toaletten och det enda som fanns att tillgå det var nån toa där man liksom satt för "öppen ridå". Det gick inte att dra sig undan. Återkom i massor av versioner men det är många år sedan nu.

En annan ständigt återkommande dröm - och den skulle man ju vilja ha en tolkning på -  är att jag flyttar och efterhand upptäcker jag fler och fler rum i huset/lägenheten och de är alltid fint möblerade och jag är jätteglad. Varje ny dörr jag hittar är ingången till ännu ett nytt rum. Det kan också vara så att jag ärver en möbel, en sekretär el dyl, nåt med många lådor. Och jag öppnar låda efter låda och de innehåller alla de mest underbara saker. Smycket o dyl. Samma dröm i annan version.

När min pappa dog drömde jag ofta om honom. Vi pratade och efter en stund kom jag alltid på att det var ju omöjligt. "Det här går inte, du är ju död". Men vilken tröst det var, dessa drömmar. Hjälpte mig massor.

Kanske är det så att vi behöver drömmen för att "defragmentera hårddisken". Packa om upplevelserna och bearbeta dem. Jag har i alla fall alltid drömt massor, i hela mitt liv. Men man glömmer dom så fort. Ibland vaknar man bara med en känsla, men drömmer är redan borta. Men ibland sitter dom kvar och man kan komma ihåg dom när som helst. Som en faktiskt upplevlese man varit med om, då när kroppen låg där i sängen och hjärnan levde sitt alldeles egna liv. Visst är det spännande?