Humor
Slår lite på måfå i min Tröstebok och får fram följande:
"Ingenting allvarligt kan egentligen drabba en människa som har humor"
Ja, och lite så är det ju. Kan man skratta åt de flesta situationer så är mycket vunnet. Klart det finns tillfällen i livet när man inte kan och inte bör se humorn i det hela, men visst lättar det upp.
Som t ex den begravning min syster och jag var på. Vi var så ledsna och grät och upptäckte då att vi inte hade några näsdukar. Vi snörvlade och tårarna droppade. Då ser jag i ögonvrån hur min syster tar upp ett kvitto, från blomsterhandlaren där vi handlat våra handbuketter, och torkar snor och tårar. Och då blev jag så där hysteriskt full i skratt, som man bara inte får bli. Var tvungen att titta åt ett annat håll.
Men egentligen, vad hade hänt om jag hade börjat skratta? Hade det varit så farligt? Att jag var ledsen var ju helt klart. Skulle jag sörja mindre om jag plötsligt börjat skratta? Vanvördnad?
I kyrkan måste man viska och tassa. Min man och jag har diskuterat det här mycket och hur man skulle vilja ha sin begravning (jo, vi är i den åldern). Han vill inte ha det så där andäktigt och tyst. Han vill att folk ska mingla runt och prata och ja, vara som vanligt. Jag håller med honom. Man visar väl lika mycket aktning om man pratar som om man är tyst. Förstår inte heller det här. Måste vara nån rest från när prästerskapet var överheten och folk hukade i bänkraderna. Och denna kvarleva spiller över även på en borgerlig begravning. Usch, ja det är väl ledsamt nog som det är. Man måste ju inte ta i så förskräckligt. Bättre att försöka lätta upp och prata och få tröst hos andra.
I vår kultur är det så fult att låta och ta plats. Man får inte gråta högt t ex. Man ska snyfta i lönndom. Så på begravningar håller jag på att tuppa av, får ju inte luft för all gråt som bara bubblar ut. Tänk om man verkligen fick ge ljud åt sin sorg och skrika ut sin förtvivlan. Så man blev av med den nån gång. Nu ligger den ju där som en gammal pyspunka. Har kommit på att enda sättet att få luft är att sjunga med så det bara dånar i psalmerna. Då får man både in och ut luft och blir lite mer i balans.
Sång är bra till mycket..... Och humor.....
"Ingenting allvarligt kan egentligen drabba en människa som har humor"
Ja, och lite så är det ju. Kan man skratta åt de flesta situationer så är mycket vunnet. Klart det finns tillfällen i livet när man inte kan och inte bör se humorn i det hela, men visst lättar det upp.
Som t ex den begravning min syster och jag var på. Vi var så ledsna och grät och upptäckte då att vi inte hade några näsdukar. Vi snörvlade och tårarna droppade. Då ser jag i ögonvrån hur min syster tar upp ett kvitto, från blomsterhandlaren där vi handlat våra handbuketter, och torkar snor och tårar. Och då blev jag så där hysteriskt full i skratt, som man bara inte får bli. Var tvungen att titta åt ett annat håll.
Men egentligen, vad hade hänt om jag hade börjat skratta? Hade det varit så farligt? Att jag var ledsen var ju helt klart. Skulle jag sörja mindre om jag plötsligt börjat skratta? Vanvördnad?
I kyrkan måste man viska och tassa. Min man och jag har diskuterat det här mycket och hur man skulle vilja ha sin begravning (jo, vi är i den åldern). Han vill inte ha det så där andäktigt och tyst. Han vill att folk ska mingla runt och prata och ja, vara som vanligt. Jag håller med honom. Man visar väl lika mycket aktning om man pratar som om man är tyst. Förstår inte heller det här. Måste vara nån rest från när prästerskapet var överheten och folk hukade i bänkraderna. Och denna kvarleva spiller över även på en borgerlig begravning. Usch, ja det är väl ledsamt nog som det är. Man måste ju inte ta i så förskräckligt. Bättre att försöka lätta upp och prata och få tröst hos andra.
I vår kultur är det så fult att låta och ta plats. Man får inte gråta högt t ex. Man ska snyfta i lönndom. Så på begravningar håller jag på att tuppa av, får ju inte luft för all gråt som bara bubblar ut. Tänk om man verkligen fick ge ljud åt sin sorg och skrika ut sin förtvivlan. Så man blev av med den nån gång. Nu ligger den ju där som en gammal pyspunka. Har kommit på att enda sättet att få luft är att sjunga med så det bara dånar i psalmerna. Då får man både in och ut luft och blir lite mer i balans.
Sång är bra till mycket..... Och humor.....
Kommentarer
Trackback
