Willendorfa Amadusa

Upptäckte just att jag har två bloggar. Och ingen sköter jag så där vidare värst. Men är man lite - jag och här tänkte jag skriva det där ordet som betyder att man är lite olika personligheter, men jag kommer inte på hur man stavar det. Scizofren? - så kan det lätt bli så här. Att man är både en Willendorfa och en Amadusa. Och det är ett aber att ta sig in för att göra ett inlägg. Har väldigt svårt att komma ihåg både inloggningsnamn och lösenord. Ja, himmel jag kanske borde ägna mig åt nåt annat?

Men i alla fall så föser jag ihop mina två bloggar och heter härmed Willendorfa Amadusa. Fint ska de va'...

Det är väl hemskt det där att hjärnan liksom skrumpnar ihop med åren. Än så länge så fungerar den hyfsat men man kanske inte ens märker när man seglar in i dimman. Man kanske tror att man är lika skärpt som man en gång var och så tycker man att alla andra är dumma som inte fattar.... Hu, så läbbigt. Jag vill vara jävligt vaken och kristallklar to the bitter end. Och levande. Fast jag känner hur livet liksom segar till sig. Hur man går på halvfart men blir trött ändå. Man vill inte pressa sig, inte till något

Förr tyckte jag alltid att huvudsaken var att skor var snygga, var de dessutom sköna så var det ett plus. Nu för tiden är det tvärsom. Huvudsaken de är sköna. Och eftersom jag har ganska breda fötter så blir det inte några nätta saker precis. Ser ut som om två staeltplan (stavas DET så då?) hade landad på hallmattan. Fy, fan vad trist. Men jag kan liksom inte längre sätta mig över att fötterna gör ont. Jag tycker inte heller längre om att klä upp mig. Känns mer som om jag klär ut mig. Och så sminket, man får vara jävligt försiktig annars blir det lätt patetiskt. Och jag som förut alltid gillat att smasha på rejält med eyeliner och mascara. Men man vill ju inte se ut som en karikatyr av sig själv.

Och så tittar man på en del män/killar som ser så läckra ut, och så kommer man på att man kunde vara deras mamma! Jag säger det igen. Fy fan för åldradet!