Willendorfa Amadusa

Tänk vad dofter kan påverka en. Tänkte på det häromdagen när en man satt en bit ifrån mig. Han hade ett rakvatten som påverkade mej otroligt. Blev varm både här och där. Ville liksom bara smyga intill och lägga näsan på halsen på honom. Hade han gjort minsta framstöt hade jag lagt mig raklång där och då. Blev liksom helt mjuk i knäna. Fick nog en flash back från mina dagar på krogen. Aramis och Brut var favorit-rakvattnen och killar med denna doft fick extrapoäng från början. Mmmmmmm, jag kan än känna både doft och känsla. Spännande, förhoppningsfullt, möjligt. Kan också minnas doften från dan efter. Gamm-fylla och svett. Huuu!

Sen finns det ju dofter som luktar blä och apa. Tobak och snus till exempel. "Att kyssa en rökare är som att slicka en askkopp" läste jag nånstans. Och visst ligger det en stor bit sanning i det. Och snus! Fy för den lede. Bruna tänder och en andedräkt man skulle kunna dräpa småfåglar med. Då håller man sig helst på avstånd. Och den där doften på morgonen innan man borstat tänderna och känner sig som botten på en papegojbur i munnen. Usch! Och het frityrolja - tycker jag ger kväljningar.

Och så dom goda. Stek, brynt i smör. Luktar det inte härligt, så säg. Så det vattnas i munnen. Blommor. De flesta i alla fall. Och kanelbullar. Och den där sololjan som luktar kokos. Och bebisar, dom luktar underbart. Då vill man än en gång lägga näsan intill och bara lukta. Och havet.

Och spolarvätska - som också blir en flash back fråg krogen. Skräckblandad förtjustning varje gång jag kör bil. Visst lukar det som en blandning mellan hembränt och dåligt rakvatten!

Kom till jobbet nyfrissad. Klippt och tonad. "Vad fin du är i håret. Ska du skilja dig?"
Ja men så bissart är det faktiskt. Man glömmer bort att göra sig fin för sin livskamrat, bara för att man blir så van vid varandra. Det är inte så viktigt längre. På gott och ont.

Visst var det roligt att göra sig iordning och se hans uppskattande blickar. Och visst var det roligt när han tog på sin vita skjorta, för min skull. Numera ser han mig mest i mysbrallor och morgonrock och han går i t-shirt och jeans - alltid. Eller morgonrock. Som skulle varit vit.

Och när försvann blygseln? Nu kissar man med toadörren öppen och det kommer ljud ur diverse kroppsöppningar utan att man bryr sig det minsta. Men är det inte för hemskt!

Det är väl inte så konstigt att förhållanden havererar. Hur spännande är man egentligen? Men om man måste ut på marknaden, då jäklar gäller det att ligga i. Klippa och tona håret t ex. Och bevisa att man duger.

Samtidigt är det ju så himla tryggt att få vara sitt innersta jag med någon som ändå står ut med en. Som tar hand om en när man har maginfluensa och förkylning. Som tycker om en fast man ser ut som ett ras. Skulle man inte kunna göra sig lite fin som ett "tack". Tack för att du finns där för mig - alltid - och tycker om mej för den jag är.
Det är ju du som är viktigast. Skiter väl i vad dom andra tycker, bara du finns där.

Bara, bara du
har sådana svar
på mina frågor

Därför ska jag
alltid
gå vid din sida

Undrar om vi inte längtar för lite i dagens samhälle. Vi har ett krav på omedelbar behovstillfredsställelse, what so ever. Det jag vill ha ska jag ha NU. Vill inte vänta, behöver inte vänta.

Titta bara på dagens barn. Redan innan de börjat skolan har de alla leksaker de kan önska sig - och mer därtill. Vi vuxna är inte bättre och dessutom är det ju vi som tillhandahar alla grejer ett barn har. Vi får de barn vi skapar. Vilken mormor/farmor/morfar/farfar har inte frågat sig vad sjutton dom ska ge ungarna - dom har ju redan allt. Och det stämmer. Hur många knattar har inte en mobiltelefon t ex. Och finns det någon som saknar dator, cykel osv?

Mitt femåriga barnbarn fick faktiskt vänta nästan ett helt år på sin sparkcykel. Strax efter hon fyllde fyra önskade hon sig en men av nån anledning lovade jag henne att hon skulle få en när hon fyllde fem. Hade ju egentligen kunna gå rakt ut och köpa en, men gjorde inte det. Och gissa om hon har väntat och längtat. Hon har pratat om denna sparkcykel i månader och så fick hon den på sin femårsdag. Lycka! Och enligt mamman är det en klar favorit. Hon åker fram och tillbaka i hallen och bara njuter. Och väntar på barmark.

Jag har även lovat mig själv en present. När jag har rippat min musik från cd-skivor till datorn ska jag köpa mej en sån där mojäng så jag trådlöst kan lyssna på musik från min dator, i vilket annat rum som helst. Ja, men är det inte nåt att längta efter, så säg? Och vilken drivkraft denna längtan är! När jag har rippat klart ska jag..... Och jag rippar för kung och fosterland.

Och vad skönt det är att längta efter sin själs älskade. Då först fattar man hur kär man är. Det är lätt att bli lite trött i vardagen, men när han inte finns där när jag ska gå och lägga mig, då känns det så tomt, så tomt. Och jag längtar.

Längtan kan få en till stordåd och det är en drivkraft inte lik någon annan. Tänk bara på Arn och Cecilia. De fick vänta i 20 år och det gjorde dom starka och målmedvetna. De härdade ut för de hade något att vänta på. Ja, jag vet att dom bara är påhittade - men även Guillou måste ha fattat det här.

När jag satte bo hade man inte alla grejer redan från början. Kommer ni ihåg det klassiska? Att man fick sitta på gamla drickabackar (och då var dom i trä) och gjorde bokhyllor av gamla apelsinlådor (även dom i trä). Och man längtade efter riktiga möbler. Jag och min första man "knödde" i månader i en liten smal säng. Man fick ligga och hålla i sig i sidorna för att inte halka in i mitten. Men vi hade inte råd att köpa nya sängar. Och gissa om vi längtade och gissa om vi var glada och stolta över våra sängar när vi sedan väl hade råd att köpa dom. Dom var värda mycket.

Det finns oräkneliga exempel på hur skönt det är att längta och vad längtan kan få en till. Tänk bara efter. Hur länge har ni inte längtat efter det här blogginlägget, t ex? Och hur skönt känns det nu inte? Mmmmm, jag bara undrar.