Willendorfa Amadusa

Vad gör stress med oss människor? Själv är jag präktigt stressad över flytten. Fast jag egentligen inte behöver. Jag har gott om tid  och koll på läget. Vi ska ha flyttfirma och städfirma. Men ändå......

Och då händer det nåt. Jag blir irriterad och grinig och det drabbar först och främst min älskade gubbe, fast han väl är den som är största stödet. Jag kan bli irriterad på honom om han inte gör exakt som jag tänkt mej att saker och ting ska göras eller om han säger nåt som inte "passar".

Jag får magvärk, huvudvärk och ångest. Det huvudet inte kan ta hand om får kroppen sota för. Så här har jag haft det i flera år, så det är inget nytt. Och jag kan se mig själv utifrån i viss mån och känna igen symtomen. Jag reagerar så här på stress och spända situationer. Dessutom blir jag handlingsförlamad och får inget gjort. Man tycker ju att man skulle fara runt som en förgiftad råtta om man är stressad - men icke - jag blir mer som seg deg. Jag får kortis i huvudet och kan inte få ihop meningar med betydelse när jag läser. Har svårt att förstå en hel text. Jätteskumt. Ett recept tar en evighet att tillägna sig och förstå. "Hur var det nu man skulle göra och i vilken ordning?" etc etc etc.

I dessa lägen fjärmar jag mig. Brukar som ett första steg stänga av mobilen för jag blir jättestressad av att alltid kunna bli nådd - även om ingen ringer! Och så åker jag ut till stugan, tänder en brasa, lyssnar på radio eller bara sitter och tittar ut över sjön. Det är en lisa för själen. Men jag vet ju att det är en flykt. Det bästa vore ju att kunna hantera livet, i alla skeden, som en hel människa. Kunna ta saker och ting för vad de är och inte hetsa upp sig. Men om man nu är en spänd sort så är det inte så lätt. Man får göra så gott man kan......

Från Trösteboken:

"Ibland måste man acceptera det man inte förstår"

Men bara ibland. Det finns saker som jag absolut inte förstår och som jag heller aldrig i livet kan acceptera. Våld och krig t ex. Hur man kan göra ett barn illa, eller någon annan människa förresten. Hur kan man ge sig på någon som inte kan försvara sig? Det är bara dumma människor som slåss, dom har inga ord att använda. Så är det. Fast man måste vara försiktig med orden också. En förfluget ord kan man aldrig ta tillbaka och det kan såra så djupt och göra så ont att man får ärr för livet. Vi är alla människor på samma jord och vi måste väl se om varann, ta hand om varann. Jag tror nämligen inte på Gud, jag tror på medmänniskan.

Sen finns det saker som jag så gärna accepterar fast jag inte förstår ett smack. Rör sig oftast om tekniska grejer. Datorer, internet, elektricitet, fax, telefon, bilar och så'na små saker. Förstår inte alls men är väldigt tacksam att det fungerar. Gör ju livet bekvämt och bra.

Sen finns det mycket annat man kan fundera över, som man inte heller förstår. Hur uppstår en känsla? Varför är jag kär i just min man? Och han i mej? Varför känner man sig bekväm i vissa situationer och med vissa människor och tvärtom med andra. Och varför blev jag så kort, så tjock och så ful? Och varför har jag klaustrofobi? Det kan man ju grubbla sig tokig på - och tro inte att jag varken förstår eller accepterar.

Slår lite på måfå i min Tröstebok och får fram följande:

"Ingenting allvarligt kan egentligen drabba en människa som har humor"

Ja, och lite så är det ju. Kan man skratta åt de flesta situationer så är mycket vunnet. Klart det finns tillfällen i livet när man inte kan och inte bör se humorn i det hela, men visst lättar det upp.

Som t ex den begravning min syster och jag var på. Vi var så ledsna och grät och upptäckte då att vi inte hade några näsdukar. Vi snörvlade och tårarna droppade. Då ser jag i ögonvrån hur min syster tar upp ett kvitto, från blomsterhandlaren där vi handlat våra handbuketter, och torkar snor och tårar. Och då blev jag så där hysteriskt full i skratt, som man bara inte får bli. Var tvungen att titta åt ett annat håll.

Men egentligen, vad hade hänt om jag hade börjat skratta? Hade det varit så farligt? Att jag var ledsen var ju helt klart. Skulle jag sörja mindre om jag plötsligt börjat skratta? Vanvördnad?

I kyrkan måste man viska och tassa. Min man och jag har diskuterat det här mycket och hur man skulle vilja ha sin begravning (jo, vi är i den åldern). Han vill inte ha det så där andäktigt och tyst. Han vill att folk ska mingla runt och prata och ja, vara som vanligt. Jag håller med honom. Man visar väl lika mycket aktning om man pratar som om man är tyst. Förstår inte heller det här. Måste vara nån rest från när prästerskapet var överheten och folk hukade i bänkraderna. Och denna kvarleva spiller över även på en borgerlig begravning. Usch, ja det är väl ledsamt nog som det är. Man måste ju inte ta i så förskräckligt. Bättre att försöka lätta upp och prata och få tröst hos andra.

I vår kultur är det så fult att låta och ta plats. Man får inte gråta högt t ex. Man ska snyfta i lönndom. Så på begravningar håller jag på att tuppa av, får ju inte luft för all gråt som bara bubblar ut. Tänk om man verkligen fick ge ljud åt sin sorg och skrika ut sin förtvivlan. Så man blev av med den nån gång. Nu ligger den ju där som en gammal pyspunka. Har kommit på att enda sättet att få luft är att sjunga med så det bara dånar i psalmerna. Då får man både in och ut luft och blir lite mer i balans.

Sång är bra till mycket..... Och humor.....

Jag har i hela mitt vuxna liv ägt en liten skrivbok som jag kallar "Min Tröstebok", där jag skriver upp klokskaper jag hör. Aforismer, sångtexter o dyl som talar till mig på ena eller andra sättet. Ganska roligt att kunna se vad som tröstade och berörde mig för 25 år sedan, då jag började med boken. En del saker gäller än idag, en del saker kan jag le åt nu men då det skrevs sa det mig något viktigt. Men som sagt en del saker gäller än idag, t ex följande:

"Vi är alla upphovsmän till våra egna liv. Vi lever i det vi har skapat. Det går inte att vältra över klandret på någon annan och ingen annan ska heller motta riddarslaget"

Det har jag faktiskt försökt att leva efter. Att man får ta ansvar för sitt eget liv. Man gör sina val och man får stå för dem. Ibland gör man felval men man kan inte skylla på nån annan. Ibland gör man jättebra saker och då ska man få vara stolt över det. Jag tycker så många försöker lägga över sina felval på andra, skylla ifrån sig, och jag tycker grymt illa om det. Vi är alla bara människor, det är ok att göra fel. All den stund man gör så gott man kan, kan man inte göra mer. Och gör man nåt bra, gläds åt det! Ta åt dig äran och visa tuppkammen.

Runt omkring mig har förberedelserna inför julen startat. På Rusta igår såg jag klädda julgranar, grangirlanger och klockor. Folk börjar köpa julklappar och tänka på julgardiner. Jag tycker det är för tidigt! Kan man inte vänta till 1:a advent åtminstone?

Redan för ett par månader sedan fick vi förfrågan vad vi skulle göra på julen - hur ska man veta det när sommarn knappt ens har slutat?

Tänk att en högtid kan vara så stor. Som det värsta evenemang och det förbereds alltså i månader. Inte undra på att så många mår dåligt när julen väl är här. Det vill ju till att den blir jävligt bra och perfekt, annars blir det ju ett jättemisslyckande, ett magplask av värsta sorten.

Och stessen! Att hinna med allt, att hinna träffa alla. Man sliter som en bäver i veckor innan och själva julafton och dagarna runt omkring ska man åka hit och dit för att träffa föräldrar, barn och andra. Tänk er den generation som mina barn tillhör, de som alla har skilda föräldrar. De har ju dubbel stress. Pappa här och mamma där osv.

Jag gillar julen men vill gärna skruva ner både förberedelser och förväntningar. Nu för tiden, vill säga. Förr for jag också runt som en galning och putsade och fejade, bakade och matlagade och gjorde godis och hade mej. Kvällen före julafton var jag alltid tvungen att ta ett hett bad och en rejäl virre eller nåt, för då höll jag på att krakelera. Nu köper jag det mesta färdigt och städar inte mer än vanligt. Men skinkan den är nästan helig! Och den där första skinkmackan, sent kvällen före, på en Wasa Husman med smör som nästan smälter för att skinkan fortfarande är varm. Det är det som är julen. Resten kan bli som det vill och kan.

Men jag rycks med, det gör jag ju. Tror att det är bråttom. Men istället för att inventera tomtebeståndet beställde jag en resa till Holland. Beslutade mig för att fira julen med yngsta dottern som flyttade dit för ett par månader sedan. Det ska bli jätteroligt. Åker den 21:e och kommer hem den 27:e - perfekt. Mannen i mitt liv följer inte med - han får fira här hemma. Han har gott om folk runt omkring sig och det kommer inte att gå nån nöd på honom. Vi är tillsammans nästan jämt och eftersom vi inte är så traditionsbundna någon av oss, så är det heller ingen katastrof att inte fira julen ihop.

Så så får det bli och nu tänker jag inte tänka mer på julen innan allra, allra tidigast 1:a advent.

Visst är det konstigt med drömmar. Man är ju där, lever och upplever, medan kroppen ligger kvar i sängen. Jättekonstigt. Min far hävdade alltid att alla drömde i svartvitt, jag drömmer i färg men det trodde han inte på. Och min far sa man inte emot. Så i flera år trodde jag att jag mindes fel när jag mindes färgen på kläder o dyl. Men med åren kom jag på att jag faktiskt inte var tokig, jag drömmer i färg.

Ibland drömmer jag saker som är så nära verkligheten, så dagar senare vet man inte om det faktiskt har hänt eller inte. Det är bara lite, lite skruvat. Men det är ju hela livet.

Ibland drömmer jag mardrömmar. Och vaknar av att det sticker i hela kroppen. Från fotsulorna och hela vägen upp till huvudet. Jätteläskig känsla. Det är otäckt när man drömmer att man måste fly, men inte kan. Man sitter fast i lera liksom och kan inte röra sig. Alla ens rörelser är i slow motion.

Ibland drömmer jag att jag drömmer. Och så vaknar man men sover alltså fortfarande. Ibland drömmer jag jättemysiga drömmar och då vill man inte vakna alls. Ibland talar jag ett främmande språk flytande och det tycker jag är häftigt. Hur kan man drömma att man talar ett annat språk? Då måste man nånstans inom sig ha detta språk, eller?

Ibland är jag faktiskt otrogen i mina drömmar, men det är bara där. Men då har jag ihop det med folk jag knappt känner och det är ju spännande. Filip Hammar och jag t ex, hade en underbar relation en natt.

I flera år drömde jag också att jag behövde gå på toaletten och det enda som fanns att tillgå det var nån toa där man liksom satt för "öppen ridå". Det gick inte att dra sig undan. Återkom i massor av versioner men det är många år sedan nu.

En annan ständigt återkommande dröm - och den skulle man ju vilja ha en tolkning på -  är att jag flyttar och efterhand upptäcker jag fler och fler rum i huset/lägenheten och de är alltid fint möblerade och jag är jätteglad. Varje ny dörr jag hittar är ingången till ännu ett nytt rum. Det kan också vara så att jag ärver en möbel, en sekretär el dyl, nåt med många lådor. Och jag öppnar låda efter låda och de innehåller alla de mest underbara saker. Smycket o dyl. Samma dröm i annan version.

När min pappa dog drömde jag ofta om honom. Vi pratade och efter en stund kom jag alltid på att det var ju omöjligt. "Det här går inte, du är ju död". Men vilken tröst det var, dessa drömmar. Hjälpte mig massor.

Kanske är det så att vi behöver drömmen för att "defragmentera hårddisken". Packa om upplevelserna och bearbeta dem. Jag har i alla fall alltid drömt massor, i hela mitt liv. Men man glömmer dom så fort. Ibland vaknar man bara med en känsla, men drömmer är redan borta. Men ibland sitter dom kvar och man kan komma ihåg dom när som helst. Som en faktiskt upplevlese man varit med om, då när kroppen låg där i sängen och hjärnan levde sitt alldeles egna liv. Visst är det spännande?

Upptäckte just att jag har två bloggar. Och ingen sköter jag så där vidare värst. Men är man lite - jag och här tänkte jag skriva det där ordet som betyder att man är lite olika personligheter, men jag kommer inte på hur man stavar det. Scizofren? - så kan det lätt bli så här. Att man är både en Willendorfa och en Amadusa. Och det är ett aber att ta sig in för att göra ett inlägg. Har väldigt svårt att komma ihåg både inloggningsnamn och lösenord. Ja, himmel jag kanske borde ägna mig åt nåt annat?

Men i alla fall så föser jag ihop mina två bloggar och heter härmed Willendorfa Amadusa. Fint ska de va'...

Det är väl hemskt det där att hjärnan liksom skrumpnar ihop med åren. Än så länge så fungerar den hyfsat men man kanske inte ens märker när man seglar in i dimman. Man kanske tror att man är lika skärpt som man en gång var och så tycker man att alla andra är dumma som inte fattar.... Hu, så läbbigt. Jag vill vara jävligt vaken och kristallklar to the bitter end. Och levande. Fast jag känner hur livet liksom segar till sig. Hur man går på halvfart men blir trött ändå. Man vill inte pressa sig, inte till något

Förr tyckte jag alltid att huvudsaken var att skor var snygga, var de dessutom sköna så var det ett plus. Nu för tiden är det tvärsom. Huvudsaken de är sköna. Och eftersom jag har ganska breda fötter så blir det inte några nätta saker precis. Ser ut som om två staeltplan (stavas DET så då?) hade landad på hallmattan. Fy, fan vad trist. Men jag kan liksom inte längre sätta mig över att fötterna gör ont. Jag tycker inte heller längre om att klä upp mig. Känns mer som om jag klär ut mig. Och så sminket, man får vara jävligt försiktig annars blir det lätt patetiskt. Och jag som förut alltid gillat att smasha på rejält med eyeliner och mascara. Men man vill ju inte se ut som en karikatyr av sig själv.

Och så tittar man på en del män/killar som ser så läckra ut, och så kommer man på att man kunde vara deras mamma! Jag säger det igen. Fy fan för åldradet!

Igår var en dag i dimma. Drabbas emellanåt av huvudvärk av värsta sorten och då hjälper varken tabletter eller TLC (se där, ännu en förkortning!) Det är bara att ligga still och vänta.... Och nu är det över. Fast man känner sig nästan bakis då.

Funderar på hur dumma de är på holländska posten. Skickade ett paket till yngsta dottern och råkade skriva att hon bodde på gata nr 75 istället för gata nr 76 - och paketet kom tillbaka! Hur svårt kan det vara? Nej, tacka vet jag svenska brevbärare. De hittar till varenda skogshydda och varenda kryptiskt nedskriven adress. Fast nu börjar dom bli lata. Vill inte gå i trappor längre utan ska stå i trapphuset och sortera i såna där små boxar. Och så får man själv hämta där. Slött tycker jag. Och så försvann lantbrevbärarna. Synd. Tror dom fyllde en otrolig funktion. Åkte runt och pratade med folk på landsbygden, de gamla fick nån som "såg till dem" och hjälpte dem med diverse ärenden. Service och social kontakt. Så underskattat idag, men så viktigt. Allt måste vara lönsamt och effektivt. Lite medmänsklighet, tack! Och nu har de minimerat antalet brevlådor och flyttat dem som är kvar till andra ställen. Vill heller inte springa på macken och på ICA och posta och hämta paket och på banken för insättningar och uttag och till gud vet vad. Ge oss Posten tillbaka som Posten var när det var Posten!